Text: Clara Lindqvist
En tidig men solig augustimorgon stod jag tillsammans med 14 ivriga Sibbobor på Sjöskogs flygfält redo att åka iväg över ett veckoslut till Norge.
Vi skulle på Pohjola-Nordens resa till vår vänort i Aurskog-Høland tillsammans med medlemmar från Norden föreningen från vår vänort i Danmark, Fredrikssund.
Resans koncept är att vi reser som grupp, man blir upplockad på flygfältet och blir inackorderade i norska hem hos medlemmar i den lokala Norden föreningen på vänorten. Vi gör dessa resor vartannat år och turvis till de vänortskommuner vi har och i år var det Norges tur.
Jag kom själv med i Pohjola Nordens verksamhet då det var vänortsbesök i Sibbo och de behövde en guide i Sibbo skärgård där jag bor. Det var cirka 15 år sedan och under de åren har jag varit med om flere vänortsbesök, både här i Sibbo, i Fredrikssund och nu i sommar till Aurskog-Høland.
Besöken följer samma mönster, man bor hemma hos någon lokal Nordenmedlem och de har ordnat program, transport och mat. I programmet finns både tid för att spendera tid med värdfamiljen och få en inblick i vardagslivet och sedan gemensamt program för att alla skall lära känna alla. Man blir bjuden på sång, konst, lokalt hantverk, mat och sevärdheter i kommunen. Ofta får vi också höra vad som är på gång i kommunen och åker och tittar på någon skola eller något nytt bostadsområde, sådant som är aktuellt.
Till en början då jag kom med var det inte så lätt med språket alla gånger men det jag tycker är så fint, är att man ändå talar sitt modersmål hela tiden och man inser ju snart att ganska mycket förstår man i alla fall och så kan man fråga men man undviker att ta hjälp av engelskan. Och med tiden så förstår man mer och mer.
Årets resa var väldigt fin, vädret var det bästa och vi kunde njuta av det norska landskapet till fullo. Vi såg älg, rådjur och många olika fåglar. Vi fick besöka platser som format kommunen och som varit viktiga för dem. Vi besökte bland annat Lokstallen i Skulerud, vildmarksrestaurangen Schonneberg i Langstrada, Kjelle vidaregående skole, det historiska Blaker Skanse och stockflottningens Fetsund Lenser.
Men trots alla fina upplevelser om järnvägens betydelse, stockflottning, historiska platser, naturen, sången, maten och så vidare så var det ändå mötet mellan oss deltagare som gav mest. Att man hade reserverat tid för att hinna umgås och diskutera. Att man tillsammans har möjlighet sitta och fundera över hur vi gör i dessa tre nordiska länder, och kunna fråga; Varför gör ni så? Vad är det som är det nordiska hos oss? Vad är sådant som vi alla har men som egentligen är svenskt, norskt, danskt eller finskt? Vi skrattade gott åt hur vi finländare kan älska att sjunga om död och all världens vedermödor men ändå vara världens lyckligaste folk? Eller är det kanske just därför?
Samtalsämnena tog aldrig slut och det var intressant att tillsammans kunna förundras över det som är annorlunda och känna glädje över det som är lika och som förenar.